Tro nu inte att jag fortfarande tror att det är snart. Jag vill bara försöka hålla det jag lovar i den mån det går.   

Så alltså, till den utlovade skildringen om Formia. Formia är beläget på Italiens västkust, ganska precis halvvägs mellan Rom och Napoli eller Napoli och Rom. Det var tredje gången jag besökte Formia och den olympiska träningsanläggningen CONI. Precis som vid de två tidigare tillfällena infann sig lugnet direkt i samband med att jag klev av tåget på stationen i den lilla staden med cirka 45 000 invånare. Jag tror lugnet kommer av många saker. Alla verkar väldigt tillfreds med sin tillvaro och skillnaden mot Sverige märks tydligast bland de äldre. I Formia lever man tills man dör och inte tills man blir gammal. Försök att ta en “Cappucho” med en kvartett pratglada och till synes lyckliga pensionerade herrar på torget i din svenska stad. I Formia tar man hand om de gamla och de blir ett trevligt inslag på stadens caféer. Nu var det dock bara en i den italienska kvartetten som talade begriplig engelska men att döma av de andra herrarnas miner var de minst lika pratglada. Visst lärde vi oss en hel del om Italien och framförallt Formia under de två timmarna på Caféet. Den pensionerade italienska herrn som talade begriplig engelska har jag tyvärr glömt namnet på men det var ganska nära det svenska Leif vill jag minnas. Det om det, det om Formia och en skillnad.

I morgon ska jag åter ut på vägarna. Sundsvall bjuder medvindstävling under tisdagen och dagens 120m- lopp bådar gott inför trippen norröver. Måndag och onsdag blir det många mil i bil och på torsdag är det tävling igen, Götagalan på hemmaplan.       

Detta inlägget skrevs söndag, 22 juli, 2007 at 16:48 och har kategoriserats under Personligt. Du kan följa eventuella kommentarer via RSS 2.0. Du kan själv skriva en kommentar, eller göra en trackback från din egen site.