Idag var jag höjdfunktionär på Götas Ungdomsspel. Stefan Holm hoppade 2,30. Det var lite stort…..om och i så fall hur nu något kan vara det…

Mest frustrerande är det kanske när det blir nästa dag igen utan att den mäktiga vardagen har reagerat.

Efter en fin träningshelg på Bosön verkar det som om mitt lumbago äntligen har lämnat min kropp. Skönt! Nu nya tag, snart nytt år och ny vardag, perfekt…

I dagens upplaga av Svenska Dagbladet var det tre större sportartiklar. Alla om friidrott, tänka sig! Det var en artikel om ansökan om VM i friidrott 2009/2011, en artikel som behandlade herrarnas Europacup och belgarnas fusk, som kan ta oss till Super Leauge trots allt, och en om Kung Olsson. Det var mestadels trevlig läsning även om regeringens inställning till VM- ansökningen är minst sagt märklig. Vid sidan av dessa artiklar fanns en spalt där Jan Maylard skrev oerhört intressant så här:
” Kroppen har blivit en statussymbol
Att doping existerar även långt bortom kampen om hundradelar och centimeter på stora mästerskap indikeras av att tiotalet personer på Friskis & Svettis i Uppsala smet när kontrollanterna dök upp.
Jag är inte förvånad. Kroppshysterin är utbredd och går långt ned i åldrarna. Den har blivit som ett gift. I dessa dagar går det knappt att öppna en tidning utan att få skrivet på näsan vad man bör stoppa i sig. Mat har blivit så märkvärdigt.
Genvägen är den röda tråden. Skynda, skynda - språngmarsch över Slussen, som Povel Ramel skaldade.
Vi uppmanas gå ner i vikt och därmed bli gladare med hjälp av piller. Det räcker inte att själv må bra. Man måste visa andra. Kroppen har blivit en statussymbol.
Det ligger naturligtvis miljoners miljoner i pillerindustrins pott. Bara lukten i en hälsokostaffär kan få mig att springa till skogs. Har läsaren tänkt på hur bleka och emliga människorna där ofta ser ut?

Det finns ingen risk att Ara Abrahamian skulle dyka upp bakom hyllorna. Den muskulöse brottaren äter inte
ens kosttillskott, som blivit ett slags idrottsmannens godis.
Björn Unger, styrelseordförande för den internationella dopingbyrån (IDTM) baserad på Lidingö, stack i höstas åt mig boken som dissekerar Balco-skandalen i USA.
Även om huvudfiguren Barry Bonds idrott baseboll huvudsakligen ligger bakom boktiteln “Game of Shadows” spiller fusket med anabola steroider även över på friidrotten och de olympiska spelen.

Victor Conte beskrivs som en steroidens Svengali; en självlärd man i näringslära som med onda avsikter övertygade idrottare vad som behövdes för att nå ära och rikedom.
Den som läser innehållet och en gång applåderat Marion Jones tar garanterat ner händerna. Även den grekiska farsen med sprintlöparna Kostas Kenteris och Ekaterini Thanou spelas upp. De två hade kommit från ingenstans och vunnit guld respektive silver i Sydney 2000. Men sanningen hann i fatt dem, liksom den gjorde förra sommaren med en annan tidigare hyllad Balco-anstruken snabblöpare, Justin Gatlin.
Att Marion Jones och hennes
tidigare man Tim Montgomery kunde lura den medicinska vetenskapen och världspressen så länge kastar långa skuggor även mot tidigare storheter.

Jag minns med vilken styvnackad arrogans Michael Johnson vägrade diskutera doping med tv-sportens Jacob Hård. Amerikanen smet då i alla fall muntligen från ett test. Jag vet fortfarande inte om jag ska tro att hans fantastiska världsrekord på 200 meter (19,32) tillkom utan otillåten preparering.
Det vore naivt att tro att doping inte förekommer även inom icke exakt mätbara idrotter som fotboll och hockey.
Hjärtinfarkt hos en tidigare vältränad person som inte ens fyllt 50 låter märkligt. Jag har hört talas om sådana dödsfall på professionella idrottsmän både i England och i Holland.
Driften att hänga med i konkurrensen och tjäna mycket pengar kan ligga bakom. Denna form av hävdelsebegär är hur tragiskt det än är, ändå lättare att förstå än det som får en upplänning att dopa sig enkom för att kunna visa musklerna vid Fyrisån.”

En bra och nykter syn på vad som händer både i och utanför idrotten och hur det går hand i hand.

Av en slump hittade jag idag denna oerhört vackra formulering i en bok i skolan där jag arbetar:

”Alla log bakom uppfällda kragar.”

Tomas Tranströmer är upphovsmannens namn och säkert bekant för många. I en dikt skildrar han känslorna efter ett kärleksmöte på ett mycket talande vis. I lyckoruset på väg hem från mötet tar man ansiktena bakom kragarna för givet. Det är fint…

Jag fick ryggskott, eller lumbago som det heter med ett finare ord, igår. Det var den värsta sorten och jag tog mig inte ur sängen i morse. Jag har hört mycket om ryggskott men kunde inte för mitt liv föreställa mig att det skulle kunna göra så här ont. Med förhoppning om en mer upprest morgondag!

Läste en artikel om Robbie Williams idag. Jag fann den av en slump men den intresserade mig då jag beundrar mannen i fråga på många sätt och vis. I en artikel från den 22 oktober i år fanns detta utdrag med:

- JAG FÖRSÖKER GÖRA DET stort, jag försöker göra succé, jag är tävlingsmänniska. Mina guld-, silver- och bronsmedaljer är platinaskivor. Många idrottsmän är amatörer, tjänar inte mycket pengar men fortsätter ändå att springa. Jag har gjort så mycket pengar så jag aldrig mer behöver arbeta. Men jag vill ändå springa.

Jag känner stor glädje när jag läser detta! Här är någon som fattar varför man håller på som man gör…

Ibland slår sammanträffanden eller det där som kallas slumpen en med häpnad. Det här hände mig idag, och häpnaden var påtaglig. Saken är den att Kanal 5 har börjat sända MacGyver i repris igen, för vilken gång i ordning vet jag inte då det handlar om väldigt många gånger. Igår var jag hemma hos min vän Crille och samtidigt som vi planerade träning för friidrottsungdomar lät vi TV:n stå på i bakgrunden. Avsnittet där MacGyver reser tillbaka i tiden och hamnar i ett riddarsamhälle, där Pete för övrigt är kung, visades. Som vanligt blir intresset för Macgyveravsnitten allt större mot slutet. När ”To be continued”- skylten kom upp mitt framför en Macgyver hängandes i en arm över någon slags skärseld med druiden Merlin i den andra var alltså både jag och Crille helt uppslukade av programmet. Jag förklarade för Crille att jag nog måste se fortsättningen.

Idag besökte jag med anledning av detta www.tv.nu för att se när programmet skulle ta sin början. Jag hann bara konstatera att 12:20 var tidpunkten för programstart innan min mobiltelefon ringde och displayen avslöjade ”Dolt nummer”.
- Mitt namn är (någonting som jag tyvärr inte kan erinra mig), jag ringer från radioprogrammet Lantz i P3, förklarade en kvinnlig röst.
Det är när kvinnan sedan berättar att hon ringer på grund av att jag verkar vara ett MacGyver- fan som min förvåning når sin kulmen. En insändare som publicerades idag hade fångat redaktionens intresse. Insändarens författare tyckte att alla ungdomar borde få en dos av Tv- serien och dess budskap. Kopplingen till mig kom genom en sökning på internet då min hemsida dyker upp.
I dagens Lantz i P3 diskuterades således seriens budskap. Jag fick tydligen gå åt sidan till förmån för en finskbrytande kvinna och med hennes hjälp kom man fram till att MacGyvers förmåga att ta sig ur kniviga situationer med små medel var imponerande. Detta tillsammans med att han är motståndare till, och inte använder vapen, fick bli seriens budskap.
Lantz i P3 var i övrigt måttligt roande kan jag meddela.
Och….utan att fläcka MacGyver kan jag avslöja att han i pilotavsnittet faktiskt använder vapen och skjuter mot folk.
Till sist……för er som undrar. Macgyver och Merlin klarade sig undan elden och avsnittet slutade lyckligt trots att namnet på episoden fyndigt nog var ”Good Knight MacGyver”.

Jag har städat idag också.

“- I was on a party yesterday and when I arrived I was served a Rome and Coke. It was a lime in the drink and I realised that it was floating. And I mean, those things are good to know because next time I´m shipwrecked I´m gonna reach for A LIME!”

Mitch Hedberg